Mina dagar brukade vara fyllda av ständiga uppdateringar, som en ström av bilder och röster som aldrig tystnade. Jag var aldrig ensam – inte på riktigt – för även när rummet omkring mig var tomt, fanns det alltid någon att nå genom skärmen. Det var som om världen bara existerade om den delades, som om varje solnedgång bara var verklig om den fångades i ett filter och fick femtio hjärtan på skärmen.

Men det var något som började gnaga i mig, som en spricka i en annars perfekt fasad. Varje gång jag stängde av skärmen och såg mig själv i spegeln, undrade jag vem det var jag såg. Var det den person som log i selfies, eller någon annan, någon jag glömt bort?

När tystnaden tvingar sig på

Det hände en vanlig torsdag. WiFi-routern dog, och jag kunde inte få kontakt med någon. Telefonen, datorn, till och med surfplattan – alla visade bara den lilla symbolen för ingen anslutning. Jag försökte först få igång allt igen, desperat, som om mitt liv hängde på den lilla blå lampan som vägrade lysa. Men till slut insåg jag att jag var helt avkopplad. Tystnaden runt mig kändes som ett vakuum, en påminnelse om hur mycket jag hade låtit mig fyllas av andras röster, av andras åsikter och likes.

Jag satte mig på balkongen och såg ut över staden, som för första gången på länge. Jag såg hur solen gick ned bakom husen, såg hur ljusen tändes ett efter ett, och hörde ljudet av bilar och röster som blandades med vinden. Det var något fridfullt i det, något som kändes mer äkta än alla bilder jag någonsin tagit.

Jag mindes då orden från en predikan jag en gång hört, när imamen talade om Koranens påminnelse om att människan behöver tid för reflektion, tid att vara ensam med sin Herre:

"Är det inte i Guds åminnelse som hjärtan finner ro?" (Koranen 13:28)​.

Jag undrade när jag senast hade låtit mig själv bara vara, utan att fylla varje ögonblick med ljud och bilder.

Att finna det som inte kan fångas

De första dagarna utan internet var svåra. Jag upptäckte hur ofta jag automatiskt sträckte mig efter telefonen, hur min tumme sökte efter den bekanta rörelsen att svepa uppåt, som om mitt sinne hade formats till dessa rörelser. Men sakta började något att förändras. Jag gick ut, utan att ha något mål förutom att se vad som fanns därute.

Jag såg saker jag inte hade sett på år – barn som lekte i parken, en äldre man som matade fåglar vid dammen, ett par som höll varandras händer i tystnad. Jag insåg att jag hade gått förbi dessa scener tusentals gånger utan att se dem, som om världen bara var en kuliss för mitt eget liv. Men nu, utan skärmen mellan mig och verkligheten, började jag se på människorna som något mer än bara bakgrundsljud.

Mötet med en gammal vän och nya insikter

En dag träffade jag en gammal vän på ett kafé, någon jag inte sett på flera år. Vi hade följt varandra på sociala medier hela tiden, men det var som om vi var främlingar när vi nu satt mittemot varandra utan filter eller emojier. Vi pratade länge, och för första gången på evigheter kände jag att någon såg mig på riktigt, inte bara min digitala persona.

Vi talade om hur livet hade förändrats, om stressen över att alltid vara tillgängliga, alltid vara någon för andra. Han sa något som fick mig att stanna upp:

Vännen: "Du vet, jag tror att vi alla är ensammare än vi vågar erkänna. Vi bygger dessa nätverk, men de blir som murar mellan oss istället för broar."

Jag tänkte på de hundratals ansikten i min digitala värld, alla de samtal som stannat vid ytan, och jag undrade om jag någonsin hade haft ett riktigt samtal med någon av dem. Det kändes som en insikt som skar genom allt, som avslöjade den verkliga tomheten i det jag trott var närvaro.

Att återvända till en enklare tro

När veckorna gick och jag fortfarande inte hade fått tillbaka internet, märkte jag att min bön hade förändrats. Jag kände en närvaro i rummet som jag inte hade känt på länge, som om jag kunde höra mitt eget hjärta igen. Jag började gå till moskén oftare, satt kvar efter bönen och lät tystnaden fylla mig.

Jag förstod nu varför Koranen talade så mycket om att betrakta himlarna och jorden, att se Guds tecken i varje del av skapelsen:

"Vi skall visa dem Våra tecken i horisonterna och inom dem själva, till dess att det står klart för dem att detta är sanningen." (Koranen 41:53)​.

För första gången kändes dessa ord verkliga för mig. Jag förstod att kanske handlar livet inte om att dokumentera varje ögonblick, utan om att se världen med egna ögon, att låta Guds ord tala direkt till hjärtat utan brus.