Profeten Muhammed (fred och välsignelser vare med honom) är en av historiens mest betydande gestalter. Men för att förstå hans roll i islam, måste vi vara kristallklara: han är inte gudomlig. Han var människa, på samma sätt som du och jag, fast sänd med ett unikt uppdrag att föra Guds budskap till människan. Tanken på att Muhammed skulle vara gudomlig strider inte bara mot den islamiska tron utan mot själva kärnan av vad det innebär att vara människa.

Inom islam är Guds enhet och unikhet, tawhid, helt central. Gud, enligt Koranen, är bortom tid och rum, bortom all form och förståelse. I en vers som ofta reciteras för att illustrera denna punkt står det: "Säg: Han är Gud, den Ende. Gud, den Evige. Han har inte avlat och har inte blivit avlad, och ingen är Hans like" (Koranen 112:1-4). Här finner vi en grundläggande skillnad mellan Gud och skapelsen — Gud är den som är oberoende av allt, medan vi människor, Muhammed inkluderad, är beroende av Gud för allt.

Muhammeds egen självförståelse var djupt rotad i detta. Han betonade ständigt sin mänskliga natur och sitt tjänarskap inför Gud. I Koranen säger han själv: "Säg: Jag är bara en människa som ni. Det har uppenbarats för mig att er Gud är en enda Gud" (Koranen 18:110). Denna vers klargör inte bara hans mänsklighet utan också hans roll som sändebud — han var en bro mellan Gud och människorna, men aldrig själv en del av det gudomliga. Hans roll var att vägleda, inte att bli dyrkad.

Att föreställa sig Muhammed som Gud är inte bara teologiskt felaktigt, utan också logiskt irrationellt. Gud, enligt islam, är perfekt, fullkomlig och fri från alla brister. En människa, hur upphöjd och inspirerad hon än må vara, är född med begränsningar. Muhammed blev hungrig, törstig, sjuk och som alla människor, dog han. Att tillskriva någon med dessa attribut gudomlighet vore att förminska vad vi menar med Gud. Gud är allsmäktig och allvetande; människan, inklusive Muhammed, är alltid bunden till tidens gång och kroppens förgänglighet.

Det är här vi kan dra paralleller till hur andra stora tänkare har utforskat människans kamp med sina egna begränsningar. Ta exempelvis Gösta Berling i Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Han, precis som Muhammed, är en karismatisk ledare, men även han är bunden av sina mänskliga svagheter. Berlings kamp mot sina egna begär och fallgropar, hans resa från fördärv till försoning, påminner oss om att storhet inte handlar om gudomlighet, utan om att övervinna våra mänskliga brister. Muhammed var en ledare och förebild, inte för att han var Gud, utan för att han visade vad en människa kunde uppnå genom tro och uthållighet.

Föreställningen om en människa som Gud är också djupt problematisk om vi ser till de praktiska konsekvenserna. Människan, oavsett hur högt upphöjd, är ofullkomlig. Karin Boye skriver i sin dikt En form är jag om människans strävan och hennes inbyggda oförmåga att nå fulländning. Människan kan forma, förändra och förädla, men alltid inom ramen för sina begränsningar. Muhammed är på samma sätt en förebild för mänskligheten — han är inspirerad av Gud, men aldrig Gud själv. Att sätta honom på en piedestal som gudomlig varelse vore att missförstå vad hans liv verkligen handlade om: han var ett exempel på vad vi alla kan bli genom att leva ett rättfärdigt liv, inte en upphöjd gudom bortom vår räckvidd.

Att tänka på Muhammed som gudomlig är inte bara teologiskt fel utan även moraliskt orimligt. I sin ödmjukhet avslog han alla försök att glorifiera honom. Hans liv var enkelt, präglat av medkänsla och solidaritet med de fattiga och utsatta. Han åt som de fattiga, sov på en enkel bädd, och levde utan överflöd. Han sa själv att han bara var en tjänare till Gud, och förkastade varje antydan om att upphöja honom till en högre status. Detta agerande är väsensskilt från vad vi förväntar oss av någon som påstås vara gudomlig.

Vi ser också i litteraturens värld hur mänsklighetens svaghet och sårbarhet lyfts fram. Ivar Lo-Johansson beskriver i Godnatt, jord hur karaktären Mikael, trots sina storhetsdrömmar, alltid förblir bunden till sin jordiska existens och sina mänskliga rädslor. Denna kamp mellan ambition och verklighet är en påminnelse om den mänskliga naturens gränser. På samma sätt var Muhammed bunden av sina egna mänskliga villkor, och hans storhet låg i hans förmåga att övervinna dem, inte i att han skulle ha varit något annat än människa.

Detta för oss tillbaka till frågan om vad det innebär att vara människa, och varför det är så orimligt att tillskriva någon människa, inklusive Muhammed, en gudomlig status. Människans storhet ligger inte i att vara fri från fel eller begränsningar, utan i att växa genom dem. Att tillskriva Muhammed gudomlighet gör honom avlägsen och ouppnåelig, medan hans verkliga budskap är det motsatta: han visade oss hur vi, genom vår mänsklighet, kan sträva efter det högre och gudomliga utan att någonsin bli det själva.

I slutändan handlar det om att förstå balansen mellan det mänskliga och det gudomliga. Gud är evig, allsmäktig och bortom all mänsklig förståelse. Muhammed är människa — begränsad i tid, kropp och rum — men en människa som genom sin tro och handling visade oss vägen till Gud. Och det är i denna balans mellan människa och Gud som vi finner det sanna svaret: att Muhammed inte kan vara gudomlig, för det vore att förminska både honom och den Gud han tillbad.